Istidens slut
För 11 000 år sedan smälte inlandsisen bort och vår landsdel steg sakta upp ur vattnet. Linköpingstrakten var en forntida skärgård där man paddlade kanot. Man livnärde sig på jakt och fiske och samlade bär och nötter.
När istiden gick mot sitt slut i vår del av landet var Linköpingstrakten som en gles innerskärgård med små öar som stack upp ur vattnet. För 10 000 år sedan var sjöarna Roxen och Glan inga insjöar utan delar av en stor havsvik som gick långt in i Östergötland från östkusten. Där fanns den Baltiska issjön, en insjö av smältvatten utan kontakt med havet. För 9 500 år sedan öppnade sig Öresund och vilket ledde till att issjön dränerades. Brackvattenhavet som uppstod kallades Yoldiahavet och varade i ca 700 år innan vattnet avsnördes från havet på grund av landhöjningen och Ancylussjön bildades 8 700 och varade till 8000 före vår tid. Vattnet från den smältande isen i norr steg så mycket att vattnet fick kontakt med havet i väster via Göta älv. Vattennivån sjönk nära 20 meter och till sist låg allt vatten på samma nivå som havet. Då var stora delar av Östergötland uppe ur vattnet men fortfarande inte hela Linköping.
I takt med att landmassan höjdes bildades en skärgård med kobbar, öar och skär men det fanns också en massa små insjöar. Renarna följde den smältande isen norrut och livnärde sig på den magra tundran. De första människorna som följde den smältande isen livnärde sig på jakt och fiske. De paddlade kanot eller något slags stockbåtar mellan fastlandet och de uppstickande öarna.
