Järnålder

Vikingatid

Vreta klosters äldsta begravningsplats

När en ledningsdragning utmed vägen förbi Vreta klosters kyrkogård grävdes hittades en stor tidigare okänd begravningsplats. De gravlagda kunde dateras till 900- och 1000-talen. Här låg män, kvinnor och barn begravda på rad bredvid varandra. De låg mycket ytligt i den sandiga jorden. Plogen hade skadat en del av skeletten men de flesta såg ovanligt välbevarade ut med fina tänder. En vikingatida begravningsplats har inte hittats förut. Begravningsplatsens storlek är inte känd, här behövs mer undersökningar. Strontiumanalyser av några av skeletten visar att de begravda till 69 % var från närområdet men resten kommit från många olika länder. Så långt bort som Tyskland och England verkar vara fallet för några av de undersökta.

Två av de begravda männen hade stora skallskador som har läkt. Möjligen hade de varit en del av kungens hird. Ett barnskelett hade en björnklo som amulett vilket inte var vanligt i en kristen grav. Där gravarna upphörde återfanns två stora stolphål som kan tyda på att en träkyrkan funnits nära. Här behövs fortsatta undersökningar men att Vreta kloster varit ett tidigt kristet centrum med internationella kontakter är klart.

Valla vikingagård

Bakom Campushallen på universitetsområdet undersökte man ett stort markområde där en friidrottsarena skulle byggas. Platsen ligger bredvid den urgamla vägen som leder söder mot Kisa och bara 300 meter från Valla medeltida by.

 

Planritning av resterna efter en vikingatida gård, funnen i Valla bakom Campushallen. RAÄ  UV öst

En sådan tur man hade, för en hel gård från vikingatiden kunde undersökas och det har inte hänt förut i Linköping. Här hade en stor familj med trälar bott i hundratals år. Boningshuset låg uppe på en kulle med utsikt över gården. Det var ett långhus med vasstak ungefär 150 kvadratmeter stort, som låg i öst-västlig riktning med ingång på sydsidan. Alla sov utmed väggarna med eldstaden mitt i rummet, röken fick leta sig ut genom de små öppningarna i taket. Väggarna var ganska låga och gjorda av flätade vidjor som tätats med lerklining.  På vikingatiden började man bygga flera mindre hus som kunde användas som bakstuga, kokhus och vävstuga. Intill långhuset fanns en lada, ett fähus, köksträdgården, brunn och åkermark. Här bodde bondens familj med sina barn, den äldre generationen och andra släktingar. Nära långhuset fanns små åkrar och odlingar som inhägnats för att skyddas från djuren. 

”Vikingatida herrefolk” i rekonstruerade dräkter. ÖM

En storbonde kunde även hålla sig med frillor som också kunde bo tillsamman med familjen. Arbetskraften bestod till stor del av trälar, livegna människor som alltså var slavar. De bodde i egna små hus på andra sidan av hantverkshusen som låg nere i sluttningen.

Trälkvinna mal säd. J Levin ÖM

Genom analyser av fröer vet vi att de odlade vete, havre, korn, råg, lin, ärtor och timjan. All säd maldes med malstenar av trälkvinnorna på gården, ett fysiskt tung arbete. Man malde säd varje dag  vilket resulterade i påtagliga spår av förslitningar som syns på muskelfästena.

Stående vävstol med runda vävtyngder. J  Levin. ÖM

Hantverkshuset innehöll rester av en vävstol och annat textilhantverk. Att sy kläder var ett tidsödande hantverk, ullen skulle klippas, kardas, spinnas, vävas och därefter sys till kläder. Få bonader finns bevarade från den här tiden vilket gör det svart att veta hur ett långhus var inrett.

Ett av husen var en smedja där knivar och jaktpilspetsar tillverkades. Det enda fyndet som visade att man hade haft långväga kontakter var ett engelskt silvermynt präglat i Stamford på 1020-talet, alltså en tid då Danmarks kung Knut den store härskade över England. På ena sidan av myntet hade någon ristat runor. En sed som man har sett på arabiska mynt funna på Gotland.

Engelskt mynt 1020. RAÄ UV öst

Engelskt mynt från 1020, baksidan med ristade runor. RAÄ UV öst

Schablonen av en viking är ju att han var ute på långa färder och slogs men i själva verket var man nog till stor del bönder, som man alltid varit. En mindre grupp människor for på långfärd i snabba båtar och härjade längs kusterna. Antagligen ägnade de sig även åt viss handel med pälsverk, honung, bärnsten och slavar.

”Vikingar” vid Valla gård. ÖM

Vikingaskepp, modell från gamla basutställningen på Östergötlands museum. ÖM

Den här gården var bebodd i nästan 400 år. Sedan flyttade man och då antagligen till den närmaste byn som var Valla by. Det var kanske säkrare att bo i en by än i en ensamliggande gård? Det var oroliga tider under 1000-talet och att ha grannar var nog till både skydd och hjälp.

Att bygga nytt hus

När man skulle bygga ett nytt hus grävdes stora djupa stolphål och i dessa la man ner olika skyddande magiska objekt. Om inte huset brann kunde det stå i många år men det vanligaste verkar varit att vart 40-50 år byggde man ett nytt eller så förbättrade men det befintliga huset. Vid utgrävningarna i Valla hittades så kallade husoffer, föremål nedlagda i stolphålen som skulle skydda mot bränder, sjukdomar och olyckor. I tre av de stora stolphålen låg föremål som en hästtand, 

Trälar

Trälarna fanns under järnålder och några århundraden in i medeltiden då de sedan gradvis avskaffades. I samband med att trälarna frigavs kunde de som fria människor etablera nya gårdar i utkanten av större gårdar och byar. Dessa nybyggen fick ofta ortsnamn på ryd som betyder röjning. Det blev en stor befolkningsökning och expansion av uppodlad mark från 1000-talet fram till 1300-talet inte minst på grund av ett gynnsamt klimat. På dessa 300 år tredubblades Sveriges befolkning.

Teknisk utveckling i jordbruket

Årdret hade utvecklats i flera steg under järnåldern. Ett årder vände inte jorden utan man fick köra två gånger i olika riktningar för att uppnå en god effekt. Det ersattes av plogen som vände jorden vilken minskade arbetsinsatsen och ökade avkastningen från åkrarna betydligt. Nya jordar med mer lerjord kunde börja brukas när plogen kom. Det ökade utnyttjandet av marken gjorde att fler kunde mättas vilket bidrog till befolkningsökningen.

Gumpekulla och Stångebro

På några platser har man hittat lämningar efter vikingatidens linköpingsbor, bland annat vid gamla ishallen där Gumpekulla by en gång låg, nära Gamla Stångebro. Under 1800-talet hittades ett antal vikingatida lösfynd i området, ett par spännbucklor, en nyckel och en svärdsknapp.

Spännbucklor, Stångebro. ÖM

En stor undersökning gjordes innan Tekniska Verkens nya kontor kunde byggas och i kanten av utgrävningen inte så långt från gamla ishallen återfanns ett kulturlager från vikingatid. Man hittade en blå pärla och keramik som båda var från vikingatiden men någon fortsättning på undersökningen var inte aktuell. Gumpekulla by var kontinuerligt bebodd in i medeltiden.

Vikingatida pärla Stångebro. RAÄ  UV öst

Strax bredvid Stångebro står en runsten på toppen av Gumpekullen. Den har flyttats hit och står inte på ursprunglig plats. Det ska ha funnits fyra runstenar i området en gång i tiden. En hittades i en åker på Kallerstad gård inte långt ifrån Gumpekulla och den flyttades 1950 till länsmuseets park.

Gumpekullastenen. ÖM

Kallerstadstenen. ÖM

Två mindre stenar med runor ska ha lagts in i grunden på en fabrik som byggdes på 1880-talet vid gamla Stångebro, enligt ett vittne. De fyra runstenarna dateras till 1000-talet och att de stått så samlade visar att platsen varit viktig. En runsten sattes på en plats där man visste att den skulle ses av många, som något slags markering. Möjligen hävdade man rätten till en egendom, att man byggt en bro eller att man sörjde någon som inte återkommit från en resa i fjärran land. Runstenar är våra äldsta skriftliga källor till kunskap om våra förfäder.

Vägmötet

Varför blev det en centralort just här? Det kan kanske förklaras med att fyra härader möttes just här vid den enda bron över Stångån på mils avstånd. Häradsvägen mötte vattenvägen Stångån och en hamn bör ha funnits någonstans nedströms vattenfallen vid Nykvarn. Innan Tekniska Verkens kontor skulle byggas gjordes omfattande arkeologiska undersökningar i området som ledde till upptäckten av flera spännande fynd.

Häradskarta. Fyra härader gick  ihop vid Stångebro. Äldre häradsgräns streckad. J Levin ÖM

Skeppssättningen

Inte långt ifrån Stångebro hittades fundamenten till 46 resta stenar som ingått i en 50 meter lång och elva meter bred skeppssättning som daterades till 890 – 1030. Den innehöll ingen begravning som skeppssättningar från bronsåldern brukar göra. Platsen var noga vald mellan bron och landsvägen. Skeppssättningen låg i nordsydlig riktning längs med Stångån väl synlig från vägen. Troligen var skeppssättningen platsen för Ljunga ting, det landsting som bidrog till platsens betydelse under vikingatiden. Obligatorisk närvaro gällde vid tinget och för att alla skulle kunna närvara krävdes framkomliga vägar. Någon form av handelsplats har nog bidragit till platsens betydelse, men än finns inga säkra belägg för var en sådan kan ha legat.

Tinget

Tidiga lagar var inte nedtecknade utan hölls i minnet av lagsagomannen. Tvistemål fick föras till tingsplatsen där lagsagomannen redogjorde för lagen. Någon verkställande myndighet fanns inte så den som vunnit ett mål fick själv bestraffa den skyldige eller utkräva sin rätt med hjälp av andra. Till lagsagomannens skyldigheter hörde att hålla fyra landsting årligen på lagsagans ordinarie tingsplats. Liunga ting hölls vid den stora Skeppssättningen vid Stångebro innan det flyttades över till andra sidan Stångån och centralorten Liunga kauping.

Kareby

En idag bortglömd by, Kareby, låg strategiskt på den västra sidan om Stångån, mittemot Stångebro. Byn låg nedanför Nykvarns vattenfall nära den udde som på 1700-talet kallades Borgmästarängen. Enligt undersökningar fanns det en öppen plats nära stranden i Kareby. Kanske var det här som handelsplatsen låg? Karlar var kungens män med någon form av vakt- och krigsfunktion i sitt uppdrag. De kan ha haft till uppgift att vakta handelsplatsen?

Karlar och tegnar anses ha sitt ursprung i vendeltiden. Tegnar var ett slags krigare knutna till en storman eller kung. Idag finns ett Tegneby kvar fem-sex kilometer längre norrut, inte långt från Roxens strand.

Norra Linköping 1639. Kareby låg bredvid tomt 176 .

Halsringen från Hackefors

En halsring från 900-talet hittades i Hackefors vid stubbrytning 1915. Den inköptes till Östergötlands museum och finns idag utställd i basutställningen.  Halsringen består av åtta silvertrådar som flätats samman till en kraftig ring med en diameter av 22 cm och den är drygt tre hekto tung. Liknande halsringar har hittats i Kiev och i Spanien. Troligen är den ett importföremål till en vikingahövding i södra Linköpingstrakten.

Halsring från vikingatiden hittad i Hackefors. Utställd på Östergötlands museum. ÖM

Runstenar i Linköpingstrakten

Vi har många runstenar i Linköpings kommun. Här kommer en kort sammanställning. Mer information om alla Östergötlands runinskrifter finns lättillgängligt på Wikipedia eller på Riksantikvarieämbetets hemsida .

I centrala Linköping finns några runstenar som inte står på sin ursprungliga plats. En runsten som daterats till 990-1020 var inmurad i S:t Lars kyrkohärbärge men flyttades och finns nu vid Valla gård mellan Gamla Linköping och universitetet. Runsten som tidigare var inmurad i trappan på Kaga prästgård ligger idag utanför Kuriositetskabinettet i Linköpings stadsbibliotek.

S:t Larsstenen. ÖM

Kaga prästgårdssten. Nu i Kuriositetskabinettet i Linköpings bibliotek. ÖM

Både Kallerstadstenen som flyttades på 1950-talet till museiparken och runstenen i Landeryds kyrka berättar om Englandsfärder med den danske kungen Knut som kämpade och vann kungatronen i England 1016. Gillbergastenen, som står på ursprunglig plats i en åker mellan E4 och Bergsvägen, berättar om Toke som dog i England. Stenen har daterats till 1010-1030.

Landerydsstenen. ÖM

Gillbergastenen. ÖM

Flera av kung Knuts kämpar kom uppenbarligen från Linköpingstrakten. Det engelska myntet som hittades i Valla var från 1020-talet, samtida med dessa runstenar.

Samtida mynt 1020. RAÄ UV öst

Några runstenar som har försvunnit beskrevs på 1600-talet av vårt lands förste riksantikvarie Johan Hadorph från Slaka. En av de försvunna runstenarna som stått på S:t Lars kyrkogårdsområde har daterats till 990–1020 utifrån avritningen. Runstenarna vid S:t Lars visar att platsen där kyrkogården och den första träkyrkan anlades redan hade en viss betydelse eftersom två runstenar daterade till millenniumskiftet 1000 var placerade just där.

Vid Törnevalla kyrka finns idag två runstenar kvar, båda är från 1000-talet. På den runsten som står söder om kyrkans torn är ett skepp avbildat och ordet gillebroder nämns. Två andra svenska runstenar nämner gillebroder, dels en i Bjälbo och en i Sigtuna.

Stratomtastenen, Törnevalla. ÖM

Bjälbosten. ÖM

Ett fragment av en runsten finns i Törnevalla kyrkogårdsmur och ytterligare en runsten är flyttad från kyrkan ut på en åker till andra sidan landsvägen. Sammanlagt har fyra runstenar funnits vid Törnevalla kyrka som ligger vid den gamla landsvägen mot Norrköping.

Flistadstenen. ÖM

Vid Flistad kyrka står en runsten med ett stort kors omslutet av en runslinga. Vid sockengränsen mellan Sjögestad och Viby socknar står fyra runstenar vid den gamla landsvägen. Två runstenar i Vikingstad socken står också vid den äldre landsvägsträckningen. I Askeby har stenen huggits till minne av den som byggde en bro. I Kaga kyrka finns en runsten inmurad i vapenhusväggen.

Kagastenen i kyrkans grundmur. ÖM

Den rikt dekorerade runstenen vid Ledbergs kyrka avbildar ett skepp, fyra vikingar och en varg. En tolkning är att det handlar om Ragnarök, så skeppet ska föreställa Nagelfar medan djuret på baksidan är Fenrisulven som ska sluka Oden och biter honom i foten. Stratomta runsten som står strax söder om Linghem har både ett stort skepp och ett kors.

Ledbergstenen med vikingar och Fenrisulven. ÖM

Framsida Ledbergstenen med vikingar och skepp. ÖM

Många av runstenarna har ett kristet innehåll, ett kors, en bön eller liknande. Sammantaget visar runstenarna på en stor aktivitet i Linköpingstrakten under vikingatidens slut och vid övergången till medeltid.

• Upp